Nu var det snart höst. Nu var det skitiga köksfönster, urdruckna kaffekoppar och isolation. Mitt, åtminstone tillfälliga öde, var att vila i min egen närvaro, för stunden ett på många sätt och vis gott och tacksamt öde. Alla de oräkneliga tanketräd och alla de bilder som sköljde in över mitt medvetande då jag satt där vid köksbordet i den lilla lägenheten hade ett värde, en mening. Ibland var de påminnelser från långt bort i tiden, ibland bilder av den jag skulle kunna vara, ibland sorg ibland glädje, inte sällan galenskap och föreställningar gränsandes till vanvett. Trädens grenar var pusselbitar, de knoppade av sig och nya grenar band ytterligare likar utefter sina ryggar. Mitt livs pussel bestod i ett, tycktes det mig, oändligt antal bitar, vilka alla förenades i det att de bar in en ny geometri i mitt sätt att läsa världen. En geometri som var så skiljd från den tillvaro jag kände att den lämnade mig å ena sidan vilse inför mig själv och å andra sidan fungerade som ett ankare vilket hjälpte mig att för första gången känna något slags grepp om tillvaron. Som om att jag äntligen bottnade i något. Vad ögon och övriga sinnen tog in för stunden slog an mot de skuggvärldar det allra innersta alstrade. Tillsammans formade de en karta vars enda brist var, att den i samma ögonblick som jag tyckte mig kunna ana terräng och mål, antingen inkluderade något ytterligare, drog ifrån - eller manipulerade det som redan var. Sammanhang och mening flydde mig, detaljer och lösgjorda fragment dränkte mig. Men det fanns ingen sorg eller vånda i denna flykt, att världen avtäcktes inför mig och att dess karta vägrade bistå med sammanhang och mening var snarare en befrielse. Kanske flydde dessa storheter eftersom att de inget annat var än spöken och illusioner. Världen, då den befriades från taffliga medvetanden, brydde sig föga om futiliteter likt sammanhang, ordning och mening. Den var inget annat än vad filosofen för länge sedan sagt att den var. Världen var det som var fallet, oavsett. I den insikten rymdes en i det närmaste gränslös känsla av frihet. Allt av mening, sammanhang, syfte, ordning och innehåll var bundet till vilja, min vilja. Världen var vad jag var, den kunde inte vara något annat. Om den var något annat var den död, och om världen var död så gällde det även mig. Detta var inte fallet. Eller var det just det som var fallet, hur skulle jag kunna veta?
Jag hade en gång läst om en märklig diagnos som medicinmännen kallade Cotards syndrom. Den hemsökta förtärs av ständiga tvivel kring huruvida denne är död eller levande. I sina mer milda uttryck förtärs den drabbade av tvivel kring huruvida han saknar blod, hjärta, lungor eller skelett. För att råda bot i sina tvivel söker den hemsökte efter självmordet, bara ett lyckat sådant fungerar som ett bevis på att han, eller hon, faktiskt varit vid liv – en säkert efterlängtad med av förklarliga skäl alldeles för senkommen insikt.Cotards hade inte flyttat in i min kropp. Min undran var filosofisk, inte medicinsk.
En ilsken människa lever i en värld vars alla uttryck, mer eller mindre, kommer att göra honom, eller henne, ilsken. En ledsen människa lever i en värld vars alla uttryck, mer eller mindre, kommer att göra honom, eller henne, ledsen. En lycklig människa möter lycka i världen, en orolig möter oro, en plågad plågor. I varje ögonblick står det oss fritt att förändra allt det där, allt som behövs är ett skifte i tanken, en övergång från en loop till en annan. Världen är människan som berättar om den, innehållet i världen är innehållet i människan. Det är viljan det kommer an på, allt som är av betydelse är sammansnickrat av vilja. Där ingen vilja finns saknas innehåll, världen kollapsar till meningslöshet. Inget kan vara mer innehållslöst än döden, inget kan därför inte heller vara lika meningslöst som döden. Döden tycktes mig var det enda stängda systemet. Tömt på vilja, tömt på innehåll och mening. Döden var död i sin allra mest essentiella betydelse.
Det händer att Cotards syndrom plötsligt vrider sig några grader och förvandlas till Capgras syndrom. Hos Capgras skingras tvivlet kring huruvida den drabbade är död eller levande. Istället övergår det i en fullständig övertygelse om att en nära familjemedlem är ersatt med en exakt kopia av originalet.
Människan var sannerligen ett märkligt fenomen, därav märkligheten i att orientera sig i den värld som inte annat är, än den stackars människa som upplever den.
