SMAKPROV III

Nu var det snart höst. Nu var det skitiga köksfönster, urdruckna kaffekoppar och isolation. Mitt, åtminstone tillfälliga öde, var att vila i min egen närvaro, för stunden ett på många sätt och vis gott och tacksamt öde. Alla de oräkneliga tanketräd och alla de bilder som sköljde in över mitt medvetande då jag satt där vid köksbordet i den lilla lägenheten hade ett värde, en mening. Ibland var de påminnelser från långt bort i tiden, ibland bilder av den jag skulle kunna vara, ibland sorg ibland glädje, inte sällan galenskap och föreställningar gränsandes till vanvett. Trädens grenar var pusselbitar, de knoppade av sig och nya grenar band ytterligare likar utefter sina ryggar. Mitt livs pussel bestod i ett, tycktes det mig, oändligt antal bitar, vilka alla förenades i det att de bar in en ny geometri i mitt sätt att läsa världen. En geometri som var så skiljd från den tillvaro jag kände att den lämnade mig å ena sidan vilse inför mig själv och å andra sidan fungerade som ett ankare vilket hjälpte mig att för första gången känna något slags grepp om tillvaron. Som om att jag äntligen bottnade i något. Vad ögon och övriga sinnen tog in för stunden slog an mot de skuggvärldar det allra innersta alstrade. Tillsammans formade de en karta vars enda brist var, att den i samma ögonblick som jag tyckte mig kunna ana terräng och mål, antingen inkluderade något ytterligare, drog ifrån -  eller manipulerade det som redan var. Sammanhang och mening flydde mig, detaljer och lösgjorda fragment dränkte mig. Men det fanns ingen sorg eller vånda i denna flykt, att världen avtäcktes inför mig och att dess karta vägrade bistå med sammanhang och mening var snarare en befrielse. Kanske flydde dessa storheter eftersom att de inget annat var än spöken och illusioner. Världen, då den befriades från taffliga medvetanden, brydde sig föga om futiliteter likt sammanhang, ordning och mening. Den var inget annat än vad filosofen för länge sedan sagt att den var. Världen var det som var fallet, oavsett. I den insikten rymdes en i det närmaste gränslös känsla av frihet. Allt av mening, sammanhang, syfte, ordning och innehåll var bundet till vilja, min vilja. Världen var vad jag var, den kunde inte vara något annat. Om den var något annat var den död, och om världen var död så gällde det även mig. Detta var inte fallet. Eller var det just det som var fallet, hur skulle jag kunna veta?

Jag hade en gång läst om en märklig diagnos som medicinmännen kallade Cotards syndrom. Den hemsökta förtärs av ständiga tvivel kring huruvida denne är död eller levande. I sina mer milda uttryck förtärs den drabbade av tvivel kring huruvida han saknar blod, hjärta, lungor eller skelett. För att råda bot i sina tvivel söker den hemsökte efter självmordet, bara ett lyckat sådant fungerar som ett bevis på att han, eller hon, faktiskt varit vid liv – en säkert efterlängtad med av förklarliga skäl alldeles för senkommen insikt.Cotards hade inte flyttat in i min kropp. Min undran var filosofisk, inte medicinsk.

En ilsken människa lever i en värld vars alla uttryck, mer eller mindre, kommer att göra honom, eller henne, ilsken. En ledsen människa lever i en värld vars alla uttryck, mer eller mindre, kommer att göra honom, eller henne, ledsen. En lycklig människa möter lycka i världen, en orolig möter oro, en plågad plågor. I varje ögonblick står det oss fritt att förändra allt det där, allt som behövs är ett skifte i tanken, en övergång från en loop till en annan. Världen är människan som berättar om den, innehållet i världen är innehållet i människan. Det är viljan det kommer an på, allt som är av betydelse är sammansnickrat av vilja. Där ingen vilja finns saknas innehåll, världen kollapsar till meningslöshet. Inget kan vara mer innehållslöst än döden, inget kan därför inte heller vara lika meningslöst som döden. Döden tycktes mig var det enda stängda systemet. Tömt på vilja, tömt på innehåll och mening. Döden var död i sin allra mest essentiella betydelse.

Det händer att Cotards syndrom plötsligt vrider sig några grader och förvandlas till Capgras syndrom. Hos Capgras skingras tvivlet kring huruvida den drabbade är död eller levande. Istället övergår det i en fullständig övertygelse om att en nära familjemedlem är ersatt med en exakt kopia av originalet.

Människan var sannerligen ett märkligt fenomen, därav märkligheten i att orientera sig i den värld som inte annat är, än den stackars människa som upplever den.

Smakprov II

(kapitel 3, sid: typ 40 någonstans)

Ett par månader innan jag tuggade tid i Bohuslän tillsammans med Joi hade jag av en händelse och i ett sammanhang jag inte riktigt kan minnas, det enda jag minns är att alkohol och rummel var inblandat, ramlat över en undanskuffad Armenisk tänkare. Sannolikt hade hans namn kommit flygande i något av de ”snillen spekulerar” excesser jag ibland hängav mig åt över nätet på fyllan. Hur som helst, det jag lärde om honom gjorde intryck. Biblioteket saknade dock hans titlar och jag tvangs leta efter hans ord på mer eller mindre obskyra antikvariat. Till min lycka så fann jag av en slump ett par titlar i en boklåda under en kortare resa till Köpenhamn. Strax utanför Köpenhamn, eller mer exakt, i Glostrup. Och som om det var skrivet av högre annat så föll det sig som så att ägaren till boklådan delade mitt intresse för Herr G. Ägarens något bittra uttryck förvandlades, rörde sig från bistert till aningens mindre bistert då jag slängde upp titlarna på disken. Han förde händerna över böckerna och tummade lite på dem. Så vände han blicken mot mig och sa något jag inte till fullo uppfattade vad det var. Min krassliga danska till trots så lyckades jag i alla fall begripa att dansken gladdes över att ha stött på en tankebroder. Vi bytte några ord men talade sannolikt förbi varandra, han överräckte ett visitkort till mig och jag lyckades förstå att han gärna ställde upp som virtuell samtalspartner om jag så ville. Herr G. var nämligen inte någon man läste, G. krävde mer än så, mycket mer. Ville man förstå G. så som G. ville förstås måste man träda in i hans universum, helst tillsammans med en guide. I ett kaos av svenska, engelska och teckenspråk lyckades vi tillslut komma överens om pris på böckerna och berätta för varandra vad vi hette. Jag avgav löfte om att återkomma över mail till Casper, vilket var namnet på den nyfunne vännen, då jag tagit mig igenom böckerna. Efter att ha gjort rätt för mig fick jag en kasse där boklådans namn stod stavat i tjocka svarta bokstäver. Med visitkortet i bakfickan lämnade jag den lilla butiken och gav mig ut i ett kallt Glostrup för att hitta bussen till Vesterbro där en ung dam som var orsaken till mitt besök, väntade i en lägenhet på våning två i Köpenhamns kanske rödaste hus.

Tolv timmar senare sitter jag på ett tåg som tar mig genom Skåne och vidare upp genom landet,  läser de första kapitlen i tegelstenstjocka Beelzebubs Tales to his Grandson, med den något krystade undertiteln An Objectively Impartial Criticism of the Life of Man. Författare var G. och G. stod för Gurdjieff, G.I Gurdjieff, en sökare av ett slag  jag aldrig, förr eller senare, stött på. Det påstås att Beelzebubs Tales, är en av världens etthundra mest svårtillgängliga böcker. När tåget rann genom de skånska slätterna och jag sökte Gurdjieffs röda tråd mellan sidor och kapitel så var jag beredd att skriva under på det påståendet. Casper hade rätt, G. är inget man läser och förstår – G. är någonting man gör. Alltså vore det lögn, dikt och djävulskap att påstå att jag förstod särskilt mycket under timmarna det tog för tåget att nå sin slutstation. Senare under våren hade jag dragit i väg några mail till Casper, kanske rätade han i sina något förvirrade svar på bruten engelska ut en eller annan linje, men i allt väsentlig kom jag att fortsätta vara vilse hos Gurdjieff. Detta till trots, det vill säga  min oförmåga att komma hans idéer riktigt nära, så närde jag en fortsatt fascination och en fortsatt nyfikenhet. Det fanns en slags tröst att finna hos G. Av det lilla jag lyckades förstå var hållpunkten att han berättade för mig att jag inte på något sätt var en färdig människa, knappt påbörjad. I detta fanns en lisa. Det som var jag men stort J, alltså det som verkligen var Jag, hade ännu inte riktigt presenterat sig för mitt Mig, eller tagit del av den märkliga värld utanför mina sinnen som jag kallade verklighet. Det var därtill ytterligare lisa att detta inte blott var min lott. De allra flesta, sa G., har misslyckats med att landa in. Bara ett litet fåtal sökare ha tagit ett trappsteg upp på själens evolutionstrappa och lyckats forma ett Jag, resten av oss sover. Och omedvetna om vår sömn så sover vi ganska så gott. Vi är inte vad vi borde vara sa G. Vår potential är så mycket större än vad vi ens i våra fantasier vågar tro. Istället för att vara levande, fria och öppna själar med dörren på glänt till kosmos svar på våra frågor, degraderas vi till blott samhälliga och kulturella sken. Vi är sovande robotar, mekaniska emanationer vävda ur produktionsfaktorerna stygn, avhumaniserade högar av dna som i brist på själslig moonwalk sitter fast i en tro på att våra sinnen återspeglar verkligheten. Människan, åtminstone den asiatiska, europeiska och afrikanska, har inte varit människa sedan medeltidens dimma lägrade jorden och band in henne i ett universum som saknade alternativ utanför Aristoteles impotenta logik.

Hur många av dina handlingar börjar med Dig? frågade G. Vad av det du företar dig är av Dig, och inte reaktion på systemet, medmänniskorna, kulturen eller biofysiologiska tvång? Livet var en fråga, inte om att nå framgång eller bli älskad och sedd, livet var en fråga om att nå ner till sin egen i essens. Att i högarna av hud, blod, organ och skelett finna en kärna av Ego. Detta var inte bara varje människas rätt, det var varje människas skyldighet. Gurdjieff ställde frågorna och jag blev honom naturligtvis svaren skyldig. En halvmil in bland hans bokstäver, ord och meningar fann jag fyra vägar som var möjliga att ta för att nå fram till detta väl dolda inre frö som kapslade mitt Jag. Den fjärde och sista vägen var Gurdjieffs egen, den svåraste – den som återstod om de övriga misslyckats. De andra vägarna var de traditionella; Munkens, Fakirens, Yogins. Någonstans mellan Kristianstad och resten av landet slog det mig att jag vid olika tillfällen av mitt liv i någon mening spenderar mina dagar följandes samtliga tre. Munkens – då jag som tjugofemåring, efter ett avslutat förhållande med den stadens kanske vackraste flicka, isolerade mig från resten av världen och hängav min energi till bibel, bön, groddar och obekväma samtal med gud. Fakirens – då jag som tjugoåring ansåg att livet inte kunde finna värde utan en skalle så söndersupen och härjad att varje steg i den ”vanliga” världen var en korsfästelse. Yogins – nu, snart fytrio år gammal sökare efter orientalisk visdom, ockult nerv och dolda tecken. En sådan, synnerligen brett tolkad biografi, skulle förvisso innebära att varje stackars människa som passerat åtminstone trettiofem varv runt solen, borde kunna göra anspråk på samma sak. Det spelade mindre roll, jag – liksom så många andra, hade om inte vandrat de där tre vägarna, åtminstone sett dem ligga där under våra fötter. Kanske hade vi bara tagit några steg innan benen vek av till det enkla igen, kanske hade vi gått längre på någon av vägarna, kanske hade vi bara stått förstenade vid dess väggrenar och väntat på livets nästa drag. Vad som gällde mig, och alldeles säker många andra, var att resorna gjorts utan ledning eller guide, utan mål och mening. Av det skälet hade de varit fruktlösa. Och i stället för att leda någonstans, snarare fungerat som tröttande, nedbrytande och vilseledande. Trots att jag inte lyckades få något egentligt grepp om vad jag läste då tåget susade upp genom landet lyckades orden ändå öppna upp tankespår hos mig. Existens, till exempel. Existens hade aldrig varit något klart begrepp för mig. Av hävd och tradition såg jag mig själv som en romantiker, som än känslans avantgardist vilken försvarar det sinnliga då vardagens blodiglar söker suga människa ur skinnet. Samtidigt så ville jag beskriva mig som en slags marxist – kombinationen var en filosofisk omöjlighet – naturligtvis, men så länge jag inte grävde i det så tycktes det fungera förhållandevis bra att vara en marxistisk romantiker som tror på gud men samtidigt skriver under på produktionsformernas tvingande konsekvenser. En man, som så många andra, vilken önskar vara allting på en och samma gång. Karriärist, familjefar, romantisk äkta man, ögongodis på krogen, poet, alfahanne, ekonom och allmänt omnipotent, omniscient och omnipresent dåre som alltid finns till hands för att sträcka ut sin hand och säga rätt saker. Någonstans i den förvirringen inbillade jag mig att det jag kallade Jag tog sina uttryck. I denna härva kunde min existens anas, eller kunde den det? Om allt en människa förmår är reaktioner på utifrån kommande efterfrågan och allt hon av egen kraft lyckas producera är inlärda handlingsschema och internaliserade språk-  & kulturformer vilka finner sina förnämsta uttryck i hej, god dag, jag älskar dig, Degas, Empire State Building, Darwinsim och två relativitetsteorier, då är det inte mycket existens att tala om. De flesta av oss är inbillade människor, inbillade egna existenser, inget annat är ledande substans som leder vidare den ena generationens förgiftade föreställningar till nästa icke ont anande. I processen gör vi anspråk på suveränitet, på unicitet, egenart och varandes kringflackande avbilder av högre annat. Egentligen är det stor komik. Klockan ringer, råttan lär sig finna vägen genom labyrinten till sin belöning, klockan ringer, den inbillade människan lär sig finna vägen genom staden till arbete och belöning. Med ojämna historiska mellanrum söker den ena utrota den andra. Böldpest i 1300-talets Europa eller Rudolf Giulianis proklamation att en gång för alla utrota dessa underjordens långsvansade smittobärare är the same shit. Två högar av atomer kan aldrig vara annat än väsentligen lika. Sammansättning, mängd och form är chimärer.

Så offensiv var inte G., men när jag läste honom sprang han i väg med mitt medvetande och jag passade på att lägga ord i hans mun, revor i hans litterära cortex.

Smakprov

Delar med mig av några rader ur första kapitlet ur mitt kommande nervsammanbrott.

—————————–

(kapitel 1 – s.2-4)

Under nätterna satt jag ofta i köket, visst – det kunde hända att jag stannade kvar i sängen istället, vridandes och kastandes, varv efter varv mellan svettiga lakan och sömnlöshet i fruktlös längtan efter dröm och frånvaro. Som regel gavs kampen upp ett par timmar efter midnatt. Istället för drömmen, vilan och frånvaron erbjöd natten några koppar kaffe, tre oklädda väggar och ett köksfönster ut mot verkligheten. Det här var nätter som inga andra jag kände eller någonsin upplevt under mitt snart fyrtioåriga liv, nätter av en märklig närvaro till mig själv. Nätter som lämnade mig ytterligt vaken, ytterligt medveten. Det var som om att sömnen tagits ifrån mig av en anledning, att ett högre syfte, en annan ordning ville mig något som inte var möjligt att kommunicera till ett sunt och utsövt medvetande. Sålunda lämnades jag vaken, timme efter timme, natt efter natt.
Fyra våningar nedanför mitt köksfönster sov naturligtvis staden. Och den sov som en hoprullad, alldeles bekymmersfri liten björnunge, befriad från varje ifrågasättande och från allt det tvivel vilket höll mina ögon öppna och påkallade hela min existens sin uppmärksamhet. Från och till, inte ofta, så passerade en taxi eller en cyklist förbi på gatan långt där nedanför mitt fönster. Större delen av tiden låg den dock orörd, tömd på liv, fri från civilisationens skrammel. Det hände att jag spenderade nätterna tillsammans med röster från radions skval men det hörde till undantagen, radiosignalerna kom i vägen för något annat, något större. Som regel lät jag därför tystnaden bygga sina egna världar för mina sinnen. Jag ville lyssna in denna stillhet, denna tystnad och det lugn som placerade sig som små fjädrar i mitt sinne. Höra dess doft, känna dess nyanser. Det var min övertygelse att det någonstans i detta lugn, i denna stillhet och tystnad fanns en linje att följa. En linje vars slutdestination ännu var osynlig för mig men i sin osynlighet till trots pulserade och tvingade mig att att fatta tag och gå dit jag förut inte gått. I all denna ensamhet, i tystnaden och i dofterna fanns något som var gott, ett filter, en slags rening. Mina tankar, som i varje annat fall skulle levererats och formulerats i form av ord, kom nu istället till mig som bilder. Någonstans, mellan synapser, annalkande tumörer, tvivel och rening hade jag börjat bygga något. Något som var något annat, något som var nytt. Det var som om att jag för varje andetag jag blåste ut där  i köket befriade mig från vad som varit och för varje andetag jag drog in tillägnade mig själv något nytt, en framtid fri från gårdagens rötter.
Många gånger hade tankens renhet och sinnets närvaro fascinerat och lockat mig. Travar med böcker, som nu låg nedpackade, behandlade ämnet. Yogis, Boddhisatvas, hinduiska själaböjare med tusenårig erfarenhet under naglarna och på sina tungor samsades med mer eller mindre seriösa New Age profeter och gräsrökare. Vad som sammankopplade dem var insikten att det var möjligt att nå en medvetandets molnfria himmel. Hur vägen dit var lagd tvistade de om. På olika sätt och under olika former hade jag vid ett flertal tillfällen i mitt liv sökt nå denna renhet. Mer eller mindre andliga excesser, åkallande av döda själar, astralaresor, magiska svampar och obekväma kroppspositioneringar var bara några av de metoder jag ägnat uppmärksamhet och praktik. Ibland hade jag funnit vad jag sökte, det rena och det tomma, lyckats hålla fast det för något ögonblick innan sinnet åter grumlades av medvetandeströmmarnas slam och sjuka. Märkligheten nu stod att finna i att ingen annan insats än sömnlöshet krävdes av mig. Istället för kamp och koncentration för att finna ett par ögonblicks stillhet så slog sig stillheten ned i mig utan att jag efterfrågat den. Plötsligt var det som om att rollerna var de omvända, stillheten och tystnaden sökte mig, som om att det var jag som var föremålet för efterfrågan och inte tvärt om. Detta var sannerligen en märklig erfarenhet, utan ansträningar och utan kamp så tändes ett ljus som brann av egen kraft och vilja där någonstans i djupet av min varelse. Allt som varit självklart var inte längre självklart, i det jag funnit underlighet fanns ingen underlighet att finna. Tröttheten, som sedan länge borde bedövat mig, fattat mina händer och burit mig in i koma, ställde sig vid sidan om och lämnade mig i fred. Med omständigheterna i beaktande borde jag varit avstängd, nära på medvetslös, eller åtminstone dränerade på vilja och energi. Men min kropp och mitt sinne hade beslutat sig för att göra någon slags halt i livet. Det var som om att varenda cell i min kropp inväntade den stora revolutionen. Sömnlösheten hade givit mig tillgång till något jag ännu inte var i stånd att kunna formulera. Verkligheten, eller det som mitt nervsystem berättade för mig var verklighet, hade skiftat innehåll, tingen var liksom genomskinliga och det som borde varit trötthet var kristallklar energi. Samtidigt som hela jag fylldes av denna förnyelse så injicerades också en slags sorg över det som varit och nu var i begrepp att lämnas kvar. I min naiva tillvaro slogs jag med en rädsla att förlora mig själv, som om att det fanns ett Jag där någonstans inom mig. Jag borde naturligtvis vetat bättre.
Några månader tidigare, innan sömnlösheten gjutit nytt liv i en sovande själ, hade liknande känslor ibland närmat sig men alltid lyckats fly undan i ögonblicket jag medvetandegjordes om dess existens. Det var framförallt under ett par veckor i slutet av maj jag kommit denna stillhet på spåren. Två veckor spenderades på västkusten, Bohuslän var en drottning och Skärhamn en kärleksfull kuvös för en själ som brast i förmåga att andas. Joi, hon uttalade sitt namn ”Joy”, en kär vän sedan tidens början hade hyrt en stuga i trakten och bjöd upp mig för att brodera in några trådar lugn och ro i den dåre som då var jag. Jag befann mig vid tillfället i ett slags upplösningstillstånd. Mitt äktenskap var i princip över, mina barn ville inte se mig och jag tröstade mig med systembolagets dyraste Calvados vilket slet upp gigantiska kratrar i min redan trassliga ekonomi. Som om att det inte var nog hade jag vid ett par tillfällen också haft den dåliga smaken att betala för sex, skammen över det gjorde knappast att avgrunden försvann bort från mig. Jag var på god väg utför kanten och ner i den där avgrunden då hon via mail bjöd mig norrut. Naturligtvis hade jag till en början tvekat, dels på grund av att jag inte ville att hon skulle se mig i det tillstånd jag befanna mig i och dels för att det på något sätt och av någon anledningen låg i min natur att säga nej istället för ja. Joi gav sig inte, det var hennes natur. När hon lockade med strandpromenader, segelbåtar och skriande måsar så kunde jag inte stå emot och mitt nej passerade över tvekan till ett ja. Sålunda accepterades inviten och tåget förde mig nordväst till den lilla stugan, och till Joi.
Joi spenderade större delen av sina dagar nere vid hamnen och bytte erfarenheter med saltvattnet som kluckade mot bryggorna. Stoiskt målade hon sina naglar i solen och lät den omisskänliga tjörndialekten från förbipasserande infödda blåsa nya skådespel i hennes innersta världar. Nya ljud blev till nya bokstäver, bokstäverna blev till ord och orden meningar. Nya meningar bygger nya bilder och ny bilder bygger andra världar, klokt – då man söker en väg att göra upp med de gamla. Världen kan aldrig vara på något annat sätt än våra berättelser om den, gott är då, om berättelserna är vackra. Skärhamn var Jois avgörande ingrediens i den formeln. Om kvällarna delade vi dagens bilder med varandra. Över Franska viner, rosbiff, vitt bröd och Jois hemlagade potatissallad rekonstruerade vi varandras världar. Joi hade funnits i mitt liv så länge jag kunde minnas. Hennes far hade spelat bas i samma band min far spelat trummor. Hon var några år yngre än mig, jag visste inte exakt hur många, kanske fem, kanske sju. Det slog mig, när vi skålade Franskt om kvällarna och lät mörka Bohuslän lägga sin tunga i våra munnar, att jag egentligen inte visste så mycket om Joi. Sannolikt hade hon en likande uppfattning gällande relationen till mig. Eftersom att vi känt varandra sedan det vi var barn hade vi aldrig behövt ritualisera vår vänskap i form av gemensamt nyårsfirande eller semestertrippar tillsammans så som det som finner en ny vän som vuxen måste göra. Det var en vänskap vilken var helt befriad från krav. Samtidigt så var det fråga om en vänskap som alltid befunnit sig på något slags tryggt avstånd. Kanske så valde vi, medvetet eller omedvetet, denna form av vänskap eftersom att vi båda två insåg värdet av det vi hade. Om vi kom varandra för nära löpte vi en risk att förlora det vi hade, vilket var en onödig risk att ta. Vi behövde aldrig tala med varandra om att det var så vår relation förhöll sig, vi visste.  Och vi visste att om vi bara höll oss en liten bit ifrån varandra, om vi lät bli att peta i den andres djup, skulle vi aldrig riskera vår vänskap. Bara vänner som delar allt riskerar förlora varandra, allt måste inte delas.
Senvåren i Skärhamn var männens tid, all tid är i någon mening männens tid. Nu skulle i vilket fall som helst båtarna läggas i det ännu kyliga saltvattnet. Under solen på bryggorna, spatserade därför barbröstade män i en aldrig sinande variation, de nakna magarna och bara brösten var den Skärhamns enda konstant. Det här var andra män än de jag mötte till vardags. Det här var män med, vad jag antog, feta bankkonto, aktieposter och en Mercedes hemma i garaget. Det var män med usla relationer till sina fruar som köpte ungarnas kärlek med Nintendo och Sportlovssemester i Aspen, Colorado. Folkpartister, Moderater, en och annan Kristdemokrat, åtminstone till läppen. I själen, bestämde jag, var de Jimmie Åkessons män. Ett slags nytt kvasipolitiskt avantgarde som fått finna sig förpassade till marginalen under alla år av socialdemokratiskt välfärdsklemeri. Nu styrde de skeppet, och istermagarna som gungade i takt med havsvågorna antydde att de mådde ganska så gott. Fördomar i legio. Kanske var det så, kanske var det inte så. I grund och botten brydde jag mig inte så våldsamt mycket om det där. Det enda som var säkert var att mina svepande generaliseringar berättade långt mycket mer om mig än vad de någonsin kunde berätta om offren för dessa generaliseringar. Skammen, om någon sådan i sammanhanget fanns, var min och inte deras. Vad visste jag? Kanske var de hjältar med fadderbarn i vartenda liten afrikansk by, eller kanske det gömde sig läkare utan gränser bakom istermagarna. Klart för mig var i alla fall att min värld höll samman en smula bättre om jag kategoriserade dem som fä. Som förrädare och clowner, dubbelnaturer nätterna igenom runkade sig höga till ladyboys.com. Hur det nu än förhöll sig med dessa saker så svalde i alla fall dessa istermän iskall Tuborg och bytte svordommar där på bryggorna under den sköna majsolen. Nöjda män, lyckliga män vilka lät sina ögon svepa över hamnområdet för att titt som tätt, alldeles oblygt, bita sig fast högt upp på Jois nakna lår. Hon kände det, hon misstyckte inte. Deras ögon var balsam. Någonstans mellan nagellack, Tuborg, stora magar och hungriga blickar så fann hon tillbaka till sin puls där nere i hamnen. Hon kunde landa där, i sin hopfällbara Statoilstol hittade hon äntligen hem till sig själv efter en höst,vinter och vår vars innehåll skulle kunna utgjort final i vilket storslaget Hollywooddrama som helst. Nere vid hamnen, där solen och blickarna gjorde halt vid hennes lår slog hon på något sätt rot i sig själv igen.
Maj månads sista och skälvande dagar kändes tämligen avlägsna under mina nattliga kaffeorgier. Så småningom hade dagarna i Skärhamn med Joi brutit in i Juni, senvåren blommade ut i den varmaste sommar jag kan minnas och min kontakt med Joi upphörde i det ögonblick vi sa farväl på stationen i Borås och for mot en varsin del av landet. Att vi skulle ses igen behövde inte överenskommas. I vår tysta överenskommelse stod skrivet att vi någonstans, i något sammanhang skulle ägna varandra tid igen. Var, hur och när, det visste bara gudarna.

Strange life, wonderful life

Att bryta en relation kan inte på något sätt betraktas som underhållande, särskilt inte om man råkar ha känslor för personen i fråga men någonstans inser att man aldrig kommer att kunna göra henne lycklig, eller för den delen, aldrig kommer att bli riktigt lycklig med henne. Gårdagen var mer eller mindre horribel, i dag har varit mycket bättre. Vi hade några fina stunder tillsammans jag och den här kvinnan, jag tar med mig dem och bär dem varsamt. Finns ingen ondska mellan oss, bara olikheter. Allt gott till henne och allt gott till mig, min förhoppning är att vi någonstans framöver kan mötas som två vänner.

Poeter.se – Publicerar din poesi, dina dikter, noveller och lyrik

Poeter.se – Publicerar din poesi, dina dikter, noveller och lyrik.

watson

du var så jävla präktig
i de där röda skorna
minns du att jag skickade
rosor till rummet, vad fan
vad fan hette staden
tror den låg i frankrike
hotellet på en bakgata
någon hade skrivit
revolution på väggen
du fotograferade
jag dansade

andra våningen, trappor
man hade hängt en teckning
av lenin på vår dörr
vanlig dörr, vanligt lås
när du låg där i sängen
någonstans i frankrike
på andra våningen
förmodligen var det då
jag lärde mig älska dig
på kvällen, restaurangerna
du i dina präktiga röda skor
som om att ingen annan
än jag, kunde beröra
jag uppskattade den tiden
då du behandlade andra
män som luft och paria
när bara min hand
endast mina fingrar
var hus för dig

Child in time

Det händer ibland att jag fastnar i de där sista takterna när jag översköljs av Deep Purples galet underbara Child in time. Under de sista två minuterna i den låten är det något som börjar att brinna. Jag förvandlas till en slags hoplimmad människofigur med varenda muskel i kroppen krampandes och ansiktet förmodligen förvridet till oigenkännlighet då varenda muskel däri försöker att vara en del av musiken. Det är vid sådana tillfällen jag verkligen förstår musik och vad den kan göra med människor. Hur toner kan fortplanta sig genom ett par högtalare och ta plats och göra revolution inuti en människa av kött och blod. Det är en märklig berättelse om hur osynliga vågor formulerade av några engelska ynglingar i sjuttiotalets början, plötsligt kan befinna sig ett hundratal mil österut nästan fyrtio år senare och fylla en varelse med nytt liv och nya idéer. Ian Gillian, som skrev mästerverket, säger att inspirationen till låten föddes ur kalla krigets smog och ständiga hot om det stora kriget. Ur rädslan för de kärnvapen och de galna män som höll världens öde i sina händer. Utplånandet var aldrig längre bort än hammondorgelns utdragna gråt. Musikens förmåga att bygga ny tro och nytt liv i en människa är för mig unik. Det kan vara den darrande cellon hos Kuchynski, pianoklinket hos Satie eller John Lords hammondorgel, alla är de uttryck för en röst som inte kan formuleras annat än genom en följd av ordlösa, sammanhängande vågor.

Jag säger att det finns tillfällen då jag förstår allt det där, det handlar om några sekunders insikt. Några sekunders insikt om det högre annat som, om man låter det så göra, kan tränga undan vardagen och visa en anna verklighet, kanske är den inte sannare, men den är långt vackrare och den är, åtminstone i stunden, långt verkligare.